Nu, såhär en vecka efteråt, har jag samlat mig tillräckligt för att kunna berätta om min hemkomst.
Som ni kanske vet har jag nyss befunnit mig i Nepal på några ärenden. Det var en spännande resa och något jag gärna berättar mer om någon annan gång. Men nu var det alltså hemkomsten.
Efter ca. 24 timmar i luften och på flygplatser såg jag verkligen fram emot centralvärme och kanske en liten öl. Jag tänker mig att där (på flygplatsen alltså) väntar en liten välkomstkommitté och kanske en skjuts hem nu när det är så kallt och ruggigt. Jag hade hört löst snack om att killarna, med Jonatan bakom ratten förstås, skulle göra just detta.
Men efter 4 timmar i Landvetters ankomsthall började jag tappa tilltro till planen. Utan varken telefon eller pengar var valmöjligheterna ganska få och jag ställde mig i snön och liftade.
Tråkigt nog är folk inte så sugna på att plocka upp okända, smutsiga, unga män med en massa packning nuförtiden men skjuts fick jag till slut, av ett äldre par som hade som hobby att åka till just flygplatser och liknande ställen och plocka upp ensamma, övergivna liftare. Av deras berättelse fick jag veta att de brukade be passagerarna om tjänster i gengäld. Dessa var vanligtvis av en mycket exotisk natur men som tur var svängde vi precis in vid Drottningtorget och jag erkände beklagande att jag - med min dagsform i åtanke - inte riktigt kände mig uppgiften mogen och rusade ut ur bilen.
Jag var förstås ganska besviken på mina bandkamrater, och uttryckte detta i ganska hårda ordalag är jag rädd. Men nu har vi dragit ett streck över missförståndet och allt är så bra som det någonsin har varit, med mycket kramar och bus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar